Lewi Pethrus är en av vår tids främsta andliga ledare, både nationellt och internationellt. Samtidigt var han mycket omstridd under främst den tidiga delen av sin verksamhets-period. Han blev en frontfigur för väckelsen med ursprung från den enkla lokalen på Azusa Street i Los Angeles 1906.
Copyright: Sjöbergs bildbyrå
Lewi Pethrus blev något av den tidens främsta hatobjekt då han företrädde den väckelse som betonade dopet i den Helige Ande med tungotalet som dess främsta tecken. Både den profana och delar av den religiösa världen rasade och t.ex. Dagens Nyheter kallade de som ansåg tungotalet som en uppfyllelse av Bibelns löften för ”babblarna”. I en artikel i Dagens Nyheter föreslogs att ”babblarna” skulle behandlas med ”stamping-out-metoden” som användes för att bekämpa ”mul- och klövsjukan” i USA; dvs. att bränna upp alla kreatursbesättningar som drabbats av den fruktade och smittsamma sjukdomen.
Rätt man på rätt plats i rätt tid var den personlige vännen Adrian Holmbergs träffande omdöme om Lewi Pethrus roll och betydelse och även titeln på den bok han gav ut 1976. Pethrus stod stadigt upp för pingströrelsen och var bl.a. under hela 47 år föreståndare för den stora Filadelfiaförsamlingen i Stockholm. När han började sin tjänst höll den lilla församlingen till i en källarlokal. Expansionen blev oerhörd på alla tänkbara samhällsområden och efter några årtionden var Filadelfiaförsamlingen Europas största frikyrkoförsamling med Europas största frikyrkolokal – den ståtliga Filadelfiakyrkan på Rörstrandsgatan. Mycket finns givetvis att skriva om allt detta och Lewi Pethrus blev med all rätt en man vars ord vägde tungt i många sammanhang.
Skepsis mot kristen mission bland judar
Ofta används något Lewi Pethrus sagt eller skrivit som argument i aktuella ämnen. Jag har ofta stött på påståenden om att Lewi Pethrus var skeptisk mot mission i Israel. Detta kan nog stämma då det tidigare var en ganska vanlig uppfattning bland pingstpredikanter att Gud själv, enligt hänvisning till olika bibelställen, skulle ombesörja judarnas omvändelse. Detta vilade nog på insikten att de kristna kyrkorna genom många århundraden haft en antisemitisk hållning och därigenom totalt förstört judarnas Jesus-bild. Judarna kom därigenom att uppfatta kristendomen som en främmande och djupt fientlig religion.
Vad hade Lewi Pethrus för syn på judar och Israel?
Den bästa källan är utan tvekan hans reseskildringar från besök i Israel (Palestina). Den första skrevs redan 1922 – för 100 år sedan. Den har titeln ”Resor och rön i Palestina” och den andra ”I Jesu land” 1950. De är båda omfattande volymer på sammanlagt 655 sidor. Det är frestande att komma in på något som skulle vara en sentida recension av böckerna men jag får nöja mig med några ”axplock” från innehållet för att belysa Lewi Pethrus syn på Israel.
Lewi Pethrus sista litterära verk, ”Timmermannen från Nasaret” i 4 delar, utkom 1970-1973. Det kan sägas fullborda Pethrus Israelskildringar då han i sitt förord till den första delen anknyter till sitt första besök 1922. Då fick Pethrus genom egna fotvandringar i landet en välgrundad känsla av hur det kunde vara för Jesus och hans lärjungar att vandra omkring i Bibelns land. Detta bidrog till att skapa en god grund av kunskap och kärlek till Israels land och folk som underlag för detta hans sista litterära mästerverk, som är en kombination av romanform och bibelkommentar – ungefär som Nils Ibstedts skildringar från Bibelns historiska värld.
Ända ifrån Lewi Pethrus första bok 1912, Jesus Kommer, och genom hela hans författarskap framgår tydligt att hans tolkning av det profetiska ordet, t.ex. uppryckandet och Jesu tillkommelse, ligger helt i linje med vad Dan Johansson och många andra inom Israels Vänner tror och förkunnar.
För hundra år sedan mötte besökaren i Bibelns land ett underutvecklat ökenlandskap; ungefär det som Mark Twain beskrivit som en obeboelig ödemark. Det är fascinerande att följa den då 38 år ”unge” Lewi Pethrus på en 7 veckor lång, omfattande och grundlig resa i hela området. Då fanns det inga luftkonditionerade turistbussar och breda motorvägar utan han gick, red på åsna, åkte hästkärra eller något av den tidens fåtaliga, primitiva motorfordon. Guiderna var munkar eller någon arabisk åsneförare i avsaknad av engagemang, kunskap och entusiasm som dagens israeliska guider står för. Det är imponerande att följa honom på resan och jag rekommenderar verkligen ett försök att få tag på den boken på antikvariat eller hos någon ”gammal pingstvän”. Boken är dessutom illustrerad med ett överraskande stort antal foton – givetvis av den tidens kvalitet.
Redan 28 år efter att den första boken utkom var det dags för nästa. Lewi Pethrus förklaring till att så snart ge ut en till bok ger han själv i förordet: Fastän det kanske är en smula ovanligt att ge ut en andra reseskildring från samma land, skattar jag mig dock lycklig att få göra det. Det har nämligen hänt så mycket på de senaste tjugoåtta åren med avseende på Israel och dess land, att det utgör stoff nog att fylla många volymer. För den som tror på den bibliska profetian och i dagens Palestina kan se dess förutsägelser fullbordas på ett så iögonfallande sätt, som förhållandena nu är, blir stoffet för en skildring av detta slag överväldigande. (Vad skall vi då säga som nu lever 74 händelserika år senare?)
Jerusalemsfararna från Nås
Det är verkligen intressant att möta de människor som lämnade Dalarna under 1800-talet och bosatte sig i Jerusalem. Lewi Pethrus blev väl bekant med dem och fascinerades av deras berättelser, öden och hängivenhet och besökte ofta deras möten 1922 på American Colony i Jerusalem. Även vid det andra besöket hade han kontakt med en del av dem. Genom Selma Lagerlöfs Jerusalem-böcker blev pilgrimerna från Nås kända i hela världen.
Israel bekräftar Bibelns trovärdighet
Bibeltro var något självklart för Lewi Pethrus och hans resor i Mellanöstern bestyrkte den ytterligare. Han polemiserar gärna med liberalteologerna. När han t.ex. besökte Nasaret 1922 kommenterar han med träffsäker ironi bibelkritiska teologer som avfärdat berättelsen om hur besökarna i Nasarets synagoga försökte störta Jesus utför en klippa nära Nasaret. Bibelkritici ha påstått, att det icke finnes någon sådan brant i Nasarets närhet som den evangeliska berättelsen omtalar. Det var därför av stort intresse att få på ort och ställe själv se huru härmed förhåller sig. Vad jag utan överdrift kan påstå i denna sak är att herrar bibelkritici absolut icke skulle vilja låta sig knuffas utför denna höjd och att deras bibelkritik skulle få en ände med förskräckelse, om de själva skulle bli försöksobjekt för denna sin teori. (Resor och rön i Palestina s. 275)
Lewi Pethrus kan heller inte motstå att, med glimten i ögat, kommentera munkars och andra religiösa företrädares märkliga berättelser knutna till div. ”heliga” platser och reliker. Pethrus återger en katolskt influerad berättelse om en saxisk kurfurste som i sin samling av antikviteter bevarat ett stycke av den stege som Jakob såg i sin dröm i Betel. Den ligger väl på samma nivå som jag läst i Martin Luthers bordssamtal där han berättar om en munk som ägde en vingpenna efter ängeln Gabriel.
Margot Bohman
För den som känner till något om Israels Vänners snart 100-åriga historia kan det vara av intresse att veta att Lewi Pethrus under sitt besök i Israel 1950 nämner om ett sammanträffande med Margot Bohman. Hon kom till Jerusalem redan 1947 och var under 25 år, fyllda av äventyr och strapatser i en turbulent tid, verksam med främst litteraturarbete för Israels Vänners räkning.
Israels vision
Visionen om Israel och Messiasriket genomsyrar allt Lewi Pethrus skriver om landet och folket i sina böcker. I sin andra bok citerar han Ben Gurions tal vid det hebreiska universitets 25-års-jubileum, vilket också helt överensstämmer med Lewi Pethrus uppfattning: Vi skapade staten Israel, ledda av profetisk vision och messiansk längtan att bli vägvisare och föredöme för mänskligheten i enlighet med profetens ord “Jag skall göra dig till ett ljus för folken”. Som en kommentar till detta skriver Lewi Pethrus följande: Bibeln ger vid handen, att såsom Israels land för en kort tid skall bli skådeplatsen för stora krigiska sammandrabbningar, skall det sedan också bli utgångspunkten för de största och framgångsrikaste fredssträvanden, som jorden någonsin har sett. Det är detta framtidsperspektiv, som besjälar Israels folk, då det än en gång upplever intagandet av det gamla Kanaans land.
En helhjärtad Israelvän
När man läser Lewi Pethrus ”Israel-böcker” slås man snart av den entusiasm han har för Israel och det judiska folket. Pethrus ger ingående detaljerade beskrivningar av de många platserna han besökte och faktaunderbyggda analyser med källhänvisningar i långa resonemang om vilket som var den korrekta platsen för viktiga bibliska händelser. Han skulle utan tvekan blivit en kunnig och noggrann forskare.
Lewi Pethrus skräder inte orden när han beskriver hur de traditionella kyrkorna ofta visat en fientlig hållning mot Israel och judar. Han konstaterar att kyrkor har exploaterat och utnyttjat det Heliga Landets sevärdheter i själviskt syfte. Allt detta har skapat ett förakt för deras (kyrkornas) religion, som till stor del är fullt berättigad. (I Jesu land, s. 305)
Pethrus tar fullständigt avstånd från ersättningsteologin, dvs. att den kristna församlingen efter Jesu tid övertagit det judiska folkets och Israels profetiska roll. Utan tvekan kan man betrakta honom som en helhjärtad Israelvän i ordets bästa bemärkelse.
Lewi Pethrus sista ord
Lewi Pethrus flyttade hem till Herren den 4 september 1974. Att få ta del av vad som händer vid jordelivets avslutning och de sista orden någon då säger brukar vara av särskilt intresse och det gäller i högsta grad en sådan man som Lewi Pethrus. Där kom hans inställning och kärlek till Israel fram då det sista han uttalade var ”frid över Israel”.
I minnesboken ”I stormens öga” berättar Lewi Pethrus dotter Miriam Pethrus-Peterson om familjen Pethrus händelserika liv. Det är starkt och gripande att på bokens sista sidor ta del av vad som hände när Lewi Pethrus lämnade denna tillvaro. Jag slutar min artikel med följande citat ur boken: Dagen innan han lämnade oss vilade en speciell stillhet över pappas sjukrum. Plötsligt slog pappa upp ögonen och försökte sträcka ut händerna, som till ett avsked. Så utbrast han ”Farväl du liv! Nu kommer snart Jesus och hämtar mig. Frid över Guds verk, frid över Israel! Halleluja!” Sedan lutade han sig tillbaka i sängen och somnade. Nästa dag fick han gå över gränsen till det mål han redan som ung bestämt sig att nå.
