Vilken dag är det vilodag?

Dela på facebook
Facebook
Dela på email
E-post
Dela på print
Skriv ut
Dan Johansson

Shabbat, lördag eller söndag
Varför firar vi kristna söndagen som vilodag. Varför har vi inte den bibliska shabbaten som vilodag? Frågan har varit på tapeten i ett par tusen år. Frågan är inte livsavgörande men det kan ju ändå vara intressant att undersöka var skillnaderna ligger i synen på vilodagen.

Den sjunde dagen
Redan i skapelsen särskiljer Gud på ett särskilt sätt den sjunde dagen från de övriga dagarna.

”Så blev nu himmelen och jorden fullbordade med hela sin härskara. Och Gud fullbordade på den sjunde dagen det verk som han hade gjort. Och han vilade på den sjunde dagen från allt det verk som han hade gjort. Och Gud välsignade den sjunde dagen och helgade den. Därför att han på den dagen vilade från allt sitt verk. Det som Gud hade gjort, när han skapade.” (1 Mos. 2:1-3)

Shabbats-dagen
För juden är det inget större problem eftersom shabbaten ligger där den ligger, nämligen på den dag Herren föreskrivit. Det har den gjort sedan Mose tid i ca fyra tusen år. Den finns som ett påbud från Herren Gud. Vi vet från skapelseberättelsen att Herren Gud vilade på den sjunde dagen och det vill han att människan också skall göra. Vi är ju enligt Upp. 12:17 de som håller Guds bud och har Jesu vittnesbörd. I Dekalogen, de tio budorden, sägs det i det fjärde budet:

Tänk på shabbatsdagen, så att du helgar den. Sex dagar skall du arbeta och utföra alla dina sysslor. Men på den sjunde dagen är Herrens, din Guds shabbat. Då skall du inte utföra någon syssla, ej heller din son eller din dotter, ej heller din tjänare eller din tjänarinna eller din dragare, ej heller främlingen som är hos dig inom dina portar. Ty på sex dagar gjorde Herren himmelen och jorden och havet och allt vad som är i dem, men han vilade på den sjunde dagen. Därför har Herren välsignat shabbatsdagen och helgat den.” (2 Mos. 20:8-12)

Vad det gäller Herrens högtider: Pesach, Shavout samt Sukkot. så skulle de alla tre firas i Jerusalem. Detta gäller inte för shabbaten, som skall firas i hemmet varje vecka året runt för evig tid. Den skall börja på fredag kväll när tre stjärnor syns, vilket är omkring klockan 18.00. Tiden kan variera beroende av vilken årstid det är och var på jorden man befinner sig. Tjugofyra timmar senare, alltså lördag kväll, slutar shabbaten. Den sjunde dagen är således fredag kväll till lördag kväll. Bestämmelserna för vad man fick och inte fick göra på shabbaten var rigorösa. Om någon blev sjuk fick man vänta till första veckodagen med att hjälpa honom. Om det var risk för dödsfall då fick man bryta shabbaten. Man fick gå högst cirka 1.000 meter på shabbaten, se exemplet i Apg. 1:12. Då återvände de till Jerusalem från det berg som kallas Olivgårdsberget och som ligger bara en shabbatsväg från staden. Närmare sextio gånger (några är parallellställen) nämns den som Shabbat i nya testamentet. Alla tio budorden fördes över från gamla testamentet för att också gälla under nya testamentets tid. Inte bara nio utan alla tio buden. Efter korsfästelsen så fortsätter nya testamentets författare att under Andens ledning kalla vilodagen, den sjunde dagen, för Shabbat. Ändå verkar en förändrad syn på vilodagen ha utvecklats. Jag har inte funnit någon hänvisning till att någon vilodag fanns bland hednafolken från skapelsen fram till Jesu tid. Det verkar som hednafolken jobbade jämt och tog vilopaus när det passade. Festdagar av annat slag fanns det ju gott om. Att hålla vilodagen är inte frälsningsavgörande eftersom vi inte blir frälsta genom laggärningar. Däremot hjälper vilodagen oss att leva i frälsningslivets dimension. Vilodagen ger oss mer tid att leva i pånyttfödelsen. Mer tid för brödragemenskapen. Mer tid för Ordets förkunnelse. Mer tid för att växa i de andliga nådegåvorna. Mer tid för Gud.

Manna för den sjunde dagen
Herren hjälpte Israel med deras dagliga behov redan dagen innan de behövde dem. Hela kapitel 16 i andra Moseboken är ett strålande exempel på Guds omsorg. Sex dagar samlade man manna att äta. Den sjätte dagen blev det så mycket att det räckte för den sjunde dagen som var shabbat. Några gick trots det ut för att samla på shabbaten men fann ingenting. Arbetet på den sjunde dagen gav ingen välsignelse. Här ligger ju också en del av hemligheten när det gäller att gå i förutberedda gärningar. Vi ser det också i Psalm 127 …detsamma ger han åt sina barn medan de sover.” Vi ser här hur Herren visar sin omsorg på ett speciellt sätt för dem som håller lagen och Jesu vittnesbörd. Det är bättre att ”investera i vilodagen” än att negligera och konkursa den. Det är bättre att ägna vilodagen åt Gud än att sabotera de välsignelser han vill ge oss.

Första veckodagen
Första veckodagen i biblisk dygnsindelning räknas helt följdriktigt från lördag kväll, ca klockan 18.00, till motsvarande tid på söndag kväll. Den omnämns också på flera ställen som ”dagen efter shabbaten”. Här några exempel:

”Tidigt på första veckodagen, (söndag morgon i gryningen) medan det ännu var mörkt, kom Maria från Magdala ut till graven och fick se att stenen var borttagen från den.” (Joh. 20:1)

I Matt. 28:1 står det dessutom att hon hade med sig den andra Maria. Att ytterligare en person var med samt flera detaljer finner vi i Mark. 16:1-2:

När shabbaten var över (troligtvis när butikerna öppnade på lördagskvällen) köpte Maria från Magdala, Maria, Jakobs mor och Salome välluktande oljor för att gå och smörja honom. Mycket tidigt på första dagen i veckan (söndagens gryning) kom de till graven då solen gick upp.”

Med ledning av detta så framgår det att söndagen var veckans första arbetsdag. Man behövde då inte längre ta hänsyn till shabbatsbudet och kunde arbeta och röra sig fritt igen. Det är där tidigt på söndagsmorgonen som den uppståndne frälsaren visar sig för kvinnorna.

”Efter sin uppståndelse på första veckodagens morgon visade sig Jesus först för Maria från Magdala, som han hade drivit ut sju onda andar ur.”
(Mark. 16:9)

Brödsbrytelsen på kvällen den första veckodagen
I Apostlagärningarna kapitel 20:7-12 sägs det:

”Dagen efter shabbaten (börjar vid det vi kallar lördag kväll, ca klockan 18.00) hade vi samlats för att bryta bröd. Paulus, som skulle resa nästa dag, (under söndagen) talade till bröderna, och han höll på ända till midnatt (det vi kallar midnatt mellan lördag/söndag). Det fanns många lampor i det rum på översta våningen där vi var samlade. En ung man som hette Eutychus hade satt sig i fönstret. Han föll i djup sömn då Paulus talade så länge, och i sömnen ramlade han ut från tredje våningen, ochnär ma n lyfte upp honom var han död. Paulus kom då ner och lade sig över honom. Slog armarna om honom och sade: Sluta med er klagan, han lever. Och han gick upp igen, bröt brödet och åt. Sedan fortsatte han länge att predika, ända till gryningen (vår söndag morgon), då han lämnade dem. Ynglingen levde och kunde föras hem och de kände en stark tillförsikt.”

De var säkert trötta efter en intressant natt. Men glada och inspirerade, gick var och en till jobbet eller vardagens övriga sysslor, det var ju söndag och vanlig veckodag. Efter att ha sett på de olika texterna så förstår vi att det vid denna tid, i den tidiga kyrkans historia, inte fanns något gudstjänstfirande på söndagen eftersom det var en vanlig arbetsdag. Alla gudstjänster firades på shabbaten. Vid denna tid var majoriteten av de troendes församling judar som valt Jesus som sin Herre och Mästare. De hade upptäckt att han var deras efterlängtade Messias. Men alltfler ur hednafolken började komma till tro. När de senare började bli i majoritet talade man om en förändring av tidpunkten för gudstjänstfirandet. Man ville högtidlighålla Jesu uppståndelsedag. Frågan är om det var ett legitimt skäl att frångå shabbaten eller om det var i strid med Guds ord. Paulus uppmanar också Korintierna att varje första veckodag lägga undan pengar i hemmet så att man kan samla in dem som en kärleksgåva till den nödlidande Jerusalemförsamlingen när han kommer nästa gång.

Söndagens historia
I en del kristna sammanhang, speciellt då sådana där det finns ett levande intresse för och kärlek till Israel, är tankarna om shabbatens återinförande framträdande. I sammanhanget kan det vara av intresse att veta att de flesta Messiastroende judar håller shabbaten. När jag samtalat med sådana säger man att det dels är enligt Bibeln men också betingat av veckoschemat i det judiska samhälle man lever i. Det verkar som att shabbaten som vilodag inte får något genomslag bland de hednakristna i den första kyrkans tid. Till församlingen i Kolossai säger Paulus Låt ingen döma er för vad ni äter eller dricker eller hur ni iakttar högtider, nymånar eller shabbater. Sådant är skuggor av det som skulle komma, själva kroppen är Kristus. Kol. 2:16-17. Under hela Jesu verksamhet såväl som åren då vi kan följa de judiska bröderna genom Apostlagärningarna och breven så ser vi hur de alltid gick till synagogan på shabbaten. Dit gick också de första hedningarna som kom till tro och anslöt sig till de på Messias troende judarna. Vi får inte glömma att de första församlingarna var judiska församlingar. Det var deras naturliga veckorytm, byggd på årtusenden av tradition och bibliska regler. I brytningstiden där den hednakristna församlingen börjar sitt globala segertåg lägger inte Paulus något tungt ”du måste” över församlingen. I mild vishet ger han den troende stor frihet att själv staka ut sitt liv. ”Vad du än gör, gör det för Herren, se till att du alltid står med ett rent samvete inför Gud” kan stå som en sammanfattning av Paulus budskap i Rom. 14:1-12. Rubriken till den texten är: Döm inte din broder. Det betyder att vi visar full respekt för att vi kan ha olika syn på vilodagen. Kanske är det en ny period som börjar i och med Jerusalems förstöring år 70 e.Kr. Redan så tidigt som på 100-talet är vittnesbörden flera om söndagen som de första hednakristnas vilodag. Barnabasbrevet 15:9 säger: ”Därför firar vi också med fröjd den åttonde dagen, på vilken Jesus uppstod från de döda.” På 100-talet skriver Ignatius till magnesierna: ”att de kommo till ett nytt hopp och icke mer höll sabbaten utan iakttogo Herrens dag.” Justinus Martyren skriver några årtionden senare: ”de kristna höll sina sammankomster på söndagen emedan Jesus, vår Frälsare, uppstod på den dagen.”

Från tiden omkring Jerusalems förstöring och fram till 300-talet växer söndagen fram som de kristnas vilodag. Det är alltså inget plötsligt påkommet påfund som kejsar Konstantin vill genomföra. Han mer konfirmerar en tradition som växt fram ibland de kristna runt om i det romerska imperiet och som fann sitt gillande bland gemene man som fick en möjlighet att få vila regelbundet.

År 321 e.Kr bestämmer kejsar Konstantin att söndagen skall vara en vilodag. Inga domstolsförhandlingar fick hållas på en söndag. Militärerna fick inte öva på den dagen. Några år senare skärper man ytterligare tonen mot dem som firar sabbaten. År 469 e.Kr bestämmer kejsar Leo I att allt jordbruksarbete också skulle vara förbjudet på söndagen. Och på den vägen är vi. Det är bara 30 år sedan vi i Sverige lade om kalendern så att måndagen blev veckans första dag.

Kan vi få hela kristenheten att byta dag
När Roms kejsare i samarbete med katolska kyrkan bestämde sig för att mixa hedniska högtider med de bibliska festerna så var det ett vanhelgande av Guds ord. Att idag flytta allt tillbaka till sin rätta plats är nog bara en from förhoppning som inte går att genomföra globalt. Vi har ju frihet att hålla shabbaten om vi vill. Vi kan ju, som i vår familj, följa de judiska helgdagarna enligt den judiska kalendern och samtidigt märka vad många sanningar vi kristna går miste om med tanke på den profetiska bilden av Jesus i de bibliska högtiderna. För mig är inte frågan i första hand teologiskt betingad utan en fråga om att verkligen bestämma sig för att avsätta en dag i veckan åt Herren. Såsom samhället fungerar idag så har jag ju ändå blivit välsignad på ett rikt sätt. Jag har ju genom arbetspolitiska åtgärder fått både lediga lördagar och söndagar. En dubbel välsignelse om vi använder den rätt.

/ Dan Johansson
(Denna artikel har tidigare blivit publicerad i tidningen Israels Vän #4 -2004)